Jag är ledsen att jag är dålig på att uppdatera, det är en speciell tid och på grund av rådande omständigheter reser vi knappt utanför länet. Vi besöker inga shoppinggallerior eller restauranger, vi satt i bilen och åt mat från chop chop i dag, vi firar att det är sportlov…. Vi håller andan, följer restriktionerna stenhårt och hoppas att vi alla göra det. Att vi tillsammans bromsar pandemin tills vi blivit vaccinerade och att vi på så vis undviker fler muterade arter.

Men visst börjar jag bli less, less över hur det påverkar hela mitt liv, både på jobbet och privat. Jag längtar efter att få besöka nära och kära, att inte behöva oroa sig för mina närmaste. Jag vill inte bli sjuk men jag vill inte heller vara den som sprider viruset och smittar andra…så jag distanserar mig.

På jobbet har det varit som en berg-och dalbana, ingen vecka är sig lik, vi anpassar oss, peppar varandra och det som i början av pandemin verkade svårt, nästan omöjligt, är nu en vardag. Ibland känn det som att jag står i en vägkorsning och väntar på att få gå över, bilarna kör framför mig och de tar aldrig slut.

Nej, jag arbetar inte inom sjukvården, de är hjältar och vi måste varar rädda om dem.

Jag är lärare och vet snart inte om jag ska inreda ett kontor här hemma eller om jag ska lägga ner tid på att städa mitt skrivbord på jobbet, jag är bara där och vänder. Jag går mer i mysbyxor än jeans och inser hur viktigt det är med social kontakt…dagligen. IRL, inte via Teamsmöten! På min skola vet vi inte hur nästa vecka bli förens på torsdag eftermiddag. Kanske blir det lektioner enligt schema, helklassundervisning, partiell distansundervisning (två årskurser i taget på skolan), heltid på distans eller hemma med Covid? Det svåraste är helkassundervisning, för hur undervisar man åk. 9 i fysik, kemi och musik om man är svensklärare? Och hur komprimerar man elevernas schema utan att själv gå miste om en paus/sina raster? Vårt ”uppdrag” har förändrats från måluppfyllelse till hur vi pedagoger ska få eleverna att hålla distans i våra korridorer. De är smala och ibland står fyra klasser där samtidigt och väntar på oss lärare. De samsas på en yta som är 1.5m*5m, vi håller andan om vi måste passera och vi gör det utan att vi tänker på det, det svåra har blivit en vardag. Det låter som jag har det värst, det har jag absolut inte, det finns många som har det riktigt svårt just nu men jag börjar bli less…

Jag funderar på hur jag ska göra med min reseblogg, ska jag fortsätta och publicera nya bilder, de som jag inte visat er, på tidigare resor, blogga om ”livet” eller helt enkelt låta den vila tills vi kan resa igen.

Vi ses! Kram