Vi mellanlandar i Trollhättan på väg till västkusten, det är en mulen men varm dag och när vi går mot fallet hänger dropparna bokstavligen i luften. Vi går från centrum och följer skyltarna ner mot vattnet, vi är osäkra på var vi ska börja vår vandring och hur långa sträckorna är. En stor informationsskylt med markerade leder finns, dock är den inte helt enkel att förstå, vi är några som tillsammans listar ut var vi ska starta och när vi börjar gå vet vi egentligen inte hur långt vi kommer att gå och var vi kommer att sluta.

Ravinerna bildades genom sprickbildning för tusentals år sedan och har nu fördjupas av vattnets kraft.

Det är klibbigt varmt och vi vet egentligen inte om vi går rätt, vägen delar sig och vi chansar på att gå uppför en backe och kommer fram till ett museum. Vi förstår att vi valt fel väg och går ner igen, efter en stund är vi på rätt väg och kommer fram till en smal stig som går ner mot vattnet. Vi läser på en informationsskylt att en skräddare sägs ha fått svindel och ramlat ner i forsen. Enligt historien fick han som straff att sitta långt ut på en klippa och sy och när han, efter flera dagar och helt utmattad, nästan hade sytt klart sitt uppdrag/straff tittade ner, fick han svindel och föll i forsen och drunknade (Jag ber kunniga om ursäkt om jag förstått sägnen fel).

Vi avslutar vår mysiga promenad vid kyrkan, tanken var att vi skulle fortsätta till slussarna. Trollhättan har tre slusstrappor i tre generationer. !700-talet stod den första slussleden klar. Nu börjar det regna och eftersom vi besökt slussområden (Begs slussar) tidigare väljer vi att ta oss tillbaka till centrum för fika.

När vi gått den korta sträckan tillbaka till centrum slutar det regna och vi ångrar att vi inte trotsat skuren och gått vidare och jag tänker att det blir kanske ett besök till.

Bra att veta: På grund av Covid-19 var fallet stängt och om ni tänker besöka Trollhättan, nu 2121, för forsarnas skull rekommenderar jag att ni går in på kommunens hemsida och läser.

Tack för att ni läser trots resetorka!